En Moggis Memoarer!

Frustration är en äcklig känsla.

Jag vet inte om jag är ensam om den men jag kan ju faktiskt bara lita på mitt eget sinnesintryck, känsla eller whatever!

Det känns som om något äckligt kryper runt i mig, inom mig.

Likt en tusenfoting med så många ben att den utan tvekan trycker på alla känsliga punkter, utan att missa någon. 

Kryper runt i min bröstkorg, även ner i magen letar den sig, retar naveln från insidan. 

Den rör sig, ibland så snabbt att jag endast känner susningen genom kroppen.
Jag vill inte ha den där, men den hittar inte någon väg ut.
Den vill inte ut, den sprattlar mest och stör mitt lugn och min ro.

Om jag spänner kroppen tillräckligt känns det som om jag stänger in den.

Att jag håller den i schack.
Mellan mina muskler, där sitter den fast.
Men när jag släpper.. då är den fri igen.

Jag har små osynliga sprickor i fasaden och en kulör som är mer röd än vanligt.

Tycker det finns många hål i min kropp som den borde hitta och därifrån ta sig ut.

Hoppas innerligt att det har hittat ut tills det att jag vaknar imorgon.