Believer!
Jag har sökt praktikplats på MTV! för tre veckor sedan.. Jag har fått ett svar. för två veckor sen. Om att de hör av sig när de kollat om de kan ge mig en plats. Varför sökte jag där? Nu verkar ju allt annat så tråkigt, i jämförelse såklart! Jag har ju fått praktikplats i Linköping, på ett konsultföretag, Ja ni hör, MTV eller konsultföretag..? Varför hoppas jag eller varför tror jag ens? Så jakla dumt men jag kan väl bara förklara det med att jag är en Believer!
Jag tror att bra saker händer bra människor. Visst man kan tycka att det inte alls är så men jag tror att det är så i längden iaf. Jag tror det går jämt ut. Fast nu har ju bra saker hänt mig redan, och dem fortsätter komma så hur bra ska man få det egentligen? fast hur bra är man egentligen själv? Är det inte personerna i omgivningen som skapar mig? Mitt entourage..
Hemlis, Jag tror inte många förstår mig. Jag tror att jag är svår att greppa för en del. När jag är osäker är jag knäpp som på film, när någon är wierd, det är jag. Jag säger knäppa saker, inte för att vara rolig utan för jag helt enkelt tappar förmågan att bara vara. Jag kan verka allmänt blåst, glömma saker, snurrig och tappar förmågan att föra ett vanligt samtal. Sen ger jag ifrån mig små osäkra fnissningar. Stel är mitt sista ord som kan beskriva mig.
Att jag kan vara såhär är för att jag helt enkelt har ett kasst självförtroende, som för länge sedan krossades av mig själv genom andra människor. Jag bryr mig helt enkelt för mycket om vad folk tycker om mig, då och tillsvidare. Jag har fått höra att den killen hatar mig, fast han inte hade sagt ett ord till mig eller jag till honom. VI gick på högstadiet. Jag var nya tjejen på skolan och han hatade mig. Helt oförtjänat. Jag fick härmed veta att folk kunde hata varandra utan att ens veta, här började det. Nu blev intryck väldigt viktigt för mig. Så viktigt att jag inte var mig själv. Se vilken svag människa jag är, jag bryr mig fortfarande! Jäkla svag människa för jag glömmer inte. För han tyckte ändå så, och jag framkallde det hos honom. Även om han inte tycker så längre så hatade han mig, antagligen själva åsynen av mig, sjukt egentligen. Eller var det bara rykten? Det vet man inte, det är det tråkiga.
"Är du snäll och gullig? Dig hatade man ju" fick jag höra av en tjej när vi slogs ihop med en annan samhällsklass på gymnasiet. Man? Vilka är man? Är det alltså en allmän uppfattning? Jag forstår inte jag gick på den skolan i mindre än tre veckor? Gjorde jag så stort intryck? Jag börjar själv undra om jag var hemsk. Jag var blyg, osäker och kände mig så ohemma att jag bytte skola fast att jag kommit in påfotbollslinjen. Jag försvarade mig aldrig eller kaxade upp mig som de flesta tonårstjejer skulle gjort. Jag var blyg, osäker och väldigt rädd. Visade aldrig att jag brydde mig men visade aldrig heller hur dåligt jag mådde stundtals. Utav uppgivenhet inte kaxighet.
Två incidenter som än idag får mig att tro att jag är en människa som inte ger ett bra intryck på många. Jag tror fortfarande att personer inte riktigt klarar av mig. Jag tror inte längre på dem som jag gjorde förr. Men egentligen vill jag bara tro på att jag är den människa som jag egentligen vet att jag är. Folk må tycka att jag är bättre än vad jag var förr, fast jag vet att jag var samma person, fast dessa två personer ville bara inte lägga ned tiden att ta reda på det.
Känt, Jag är glad, social, 23, blablabla.. allt är egentligen upp till den jag möter, hur jag är alltså. Men känt är att jag är en believer.. for now!
Jag tror att bra saker händer bra människor. Visst man kan tycka att det inte alls är så men jag tror att det är så i längden iaf. Jag tror det går jämt ut. Fast nu har ju bra saker hänt mig redan, och dem fortsätter komma så hur bra ska man få det egentligen? fast hur bra är man egentligen själv? Är det inte personerna i omgivningen som skapar mig? Mitt entourage..
Hemlis, Jag tror inte många förstår mig. Jag tror att jag är svår att greppa för en del. När jag är osäker är jag knäpp som på film, när någon är wierd, det är jag. Jag säger knäppa saker, inte för att vara rolig utan för jag helt enkelt tappar förmågan att bara vara. Jag kan verka allmänt blåst, glömma saker, snurrig och tappar förmågan att föra ett vanligt samtal. Sen ger jag ifrån mig små osäkra fnissningar. Stel är mitt sista ord som kan beskriva mig.
Att jag kan vara såhär är för att jag helt enkelt har ett kasst självförtroende, som för länge sedan krossades av mig själv genom andra människor. Jag bryr mig helt enkelt för mycket om vad folk tycker om mig, då och tillsvidare. Jag har fått höra att den killen hatar mig, fast han inte hade sagt ett ord till mig eller jag till honom. VI gick på högstadiet. Jag var nya tjejen på skolan och han hatade mig. Helt oförtjänat. Jag fick härmed veta att folk kunde hata varandra utan att ens veta, här började det. Nu blev intryck väldigt viktigt för mig. Så viktigt att jag inte var mig själv. Se vilken svag människa jag är, jag bryr mig fortfarande! Jäkla svag människa för jag glömmer inte. För han tyckte ändå så, och jag framkallde det hos honom. Även om han inte tycker så längre så hatade han mig, antagligen själva åsynen av mig, sjukt egentligen. Eller var det bara rykten? Det vet man inte, det är det tråkiga.
"Är du snäll och gullig? Dig hatade man ju" fick jag höra av en tjej när vi slogs ihop med en annan samhällsklass på gymnasiet. Man? Vilka är man? Är det alltså en allmän uppfattning? Jag forstår inte jag gick på den skolan i mindre än tre veckor? Gjorde jag så stort intryck? Jag börjar själv undra om jag var hemsk. Jag var blyg, osäker och kände mig så ohemma att jag bytte skola fast att jag kommit in påfotbollslinjen. Jag försvarade mig aldrig eller kaxade upp mig som de flesta tonårstjejer skulle gjort. Jag var blyg, osäker och väldigt rädd. Visade aldrig att jag brydde mig men visade aldrig heller hur dåligt jag mådde stundtals. Utav uppgivenhet inte kaxighet.
Två incidenter som än idag får mig att tro att jag är en människa som inte ger ett bra intryck på många. Jag tror fortfarande att personer inte riktigt klarar av mig. Jag tror inte längre på dem som jag gjorde förr. Men egentligen vill jag bara tro på att jag är den människa som jag egentligen vet att jag är. Folk må tycka att jag är bättre än vad jag var förr, fast jag vet att jag var samma person, fast dessa två personer ville bara inte lägga ned tiden att ta reda på det.
Känt, Jag är glad, social, 23, blablabla.. allt är egentligen upp till den jag möter, hur jag är alltså. Men känt är att jag är en believer.. for now!
Kommentarer
Trackback
