Att vara bortskämd
Är man det för livet? Jag har alltid varit det, så länge jag kan komma ihåg. Folk verkar vilja att jag ska ha det jag vill ha. Min mamma och pappa har varit så generösa mot mig jämt när jag var liten. Jag kommer inte ihåg så mycket men jag kommer ihåg att jag alltid haft det bra. Fina kläder, fina leksaker, eller vi har haft det väldigt fint helt enkelt. Kläderna ja dom var jag inte alltid nöjd med kan jag säga. Mamma gillade mode, om det nu finns barnmode, jag gillade blommiga tights. Jag trodde en gång att jag kunde få en nya Barbie för mina 15 kronor som jag sparat ihop, jääättelänge, jag menar vilket pengasinne man hade redan då! Jag hade noll koll och ville byta mitt lördagsgodis mot en muffindocka. Dom säger att jag var ett glatt barn som inte var jobbig och skrek men kanske jag fick allt jag ville? Jag vet inte... jag har inget minne av det. Vad äckligt allt känns nu, när jag skriver. På ett sätt vill jag bara försvara mig och ta tillbaka allt jag skrivit, men jag tror inte jag kan. Jag är medveten om att jag säkert fått mer än andra men jag är också medveten om och glad för att jag aldrig kommer bli en äcklig "Sweet Sixteen-unge". Jag tror mig veta, eller jag gissar mest, att jag verkligen blev glad för alla saker jag någonsin fått.
Det känns som om jag jämt fick mest på julafton, av alla kusiner, var jag så älskvärd? Det slår mig nu.. jag var ju enda tjejen iof. Är tjejer lättare att skämma bort? Med mitt långa blonda hår och diaréfärgade ögon kanske jag var lätt att skämma bort. Men jag är tydligen lätt att skämma bort! Jag är så bortskämd. Nästan så att jag skäms.
Mina fantastiska farföräldrar har jag att tacka för mitt välbefinnande faktiskt. Dom har riktigt skämt bort mig och gett mig ett liv som jag aldrig skulle kunna haft. Jag undrar hur jag någonsin ska kunna göra något liknande och undrar om jag någonsin kommer känna mig förtjänt av det?
Nu när jag blivit äldre börjar även bror min skämma bort mig. Han ger mig väldiga julklappar! Jag är så bortskämd men otroligt glad för min fina Sex and the Citybox.
Allt detta grundar sig egentligen i att jag har köpstopp och finner det ootroligt svårt. Med allt jag har känner jag fortfarande sug efter mer, och jag undrar om det är min vana att alltid kunna köpa det om jag vill som gör det svårt för mig att motstå. Men jag är duktig, det tycker även min sambo och går och köper en superfin hårfön till mig. Ni ser, när jag täpper till är det istället någon annan som köper saker jag vill ha åt mig. Jag är så bortskämd! Är det folk som skämmer bort mig eller är jag en liten psykopat som sniffar sig till generösa och omtänksamma personer som jag vet kommer ge mig allt jag vill ha? Eller är jag en person som man vill skämma bort? Hur ska jag någonsin kunna ge igen? Jag hoppas på att folk ger mig saker för att dom tycker om mig och att jag gör något som gör att jag förtjänar allt jag får.
Bortskämd för livet?
Kommentarer
Postat av: Susanne
Ha ha ha vad roligt du skriver (slutet), du är ingen ögontjänare i alla fall. Aldrig tiggt till dig något, jo kanske någon gång.
Jag känner bara villkorslös kärlek till mina barn och att ni ska ha det bra, vi är snart borta men ni är kvar och era barn senare.
Eftersom du har sån självinsikt så ser inte jag det som ett problem som inte går att lösa. Och du verkar ju ha stöd där i din sambo, kanon!
Kram på dig! Titta där fick du något igen, vilket konto du måste ha av kramar och pussar gumman!
Trackback
