Det är frågan... Igår gick filmen 50 first dates! Konstigt att jag nämnde den i inlägget nedan. Det kändes som ett litet tecken. Jag har kollat min statistik på hur många som läser bloggen och den är pinsamt låg så alla dessa underbara personer som lyft mig de närmsta dagarna kan inte läst min blogg. Vissa har det såklart men inte alla! Föresten bryr jag mig inte om att det är just pinsamt lite folk som läser min så kallade blogg, inte ett dugg bryr jag mig. In fact så tror jag att jag skulle sluta om fler läste den. Usch att ligga ute med privatliv och tankar är inte vad jag egentligen vill. Men jag måste få säga mina tankar, få skriva dom, annars fortsätter jag att skjuta undan och förneka. och tillslut blir dom så många att min hjärna svämmar över och jag spricker och allra sist dör.
Jag ser mer rationellt på tankarna och känslorna när dom är nedskrivna. Jag kan också känna att jag står för dom. Läser jag igenom ett inlägg som jag egentligen inte håller med om slänger jag det direkt. Det är intressant att följa sig själv och sitt psyke. Tror nämligen att jag själv är min största läsare. Jag följer mig själv och hur jag mår under perioder, visst är det smått bisarrt!
Hur som helst har jag fått väldans massor av credd nu. Jag är glad! Yeey. Jag blir väldigt glad för alla fina saker som folk har sagt till mig. Tack! Känns som om jag har lite lättare att andas och att jag fått lite mer smak på livet. Dock var det en hård helg som tärde lite till på mitt självförtroende.
Jag vet att jag inte är dålig men det är sån otrolig konkurrens därute att jag har svårt att platsa. Bröllopsmässan gick helt enkelt inte så bra för min del! När det händer går jag från 24-årig make up artist till 24-årig nybörjare helt utan pondus. Allt, hela jag bara sjunker, min hållning blir kutryggig och mitt tal tafatt. Jag står inte upp för mig själv! En del av mig säger att det inte var mitt fel men en annan säger att jag inte skall skylla ifrån mig. Man ska aldrig skylla ifrån sig, utan ta ansvar och inse att man själv faktiskt kunnat göra något annorlunda.
Jag är sjuk men sjukt var ju att den filmen var på tv igår! Jag satt och tittade, den är lite mysig. Drew Berrymore påminner lite om min mamma tycker jag! Det är något, kanske inte så uppenbart. Jag kände inte henne som ung av självklara skäl men jag tror att hon var exakt så. Fast nu blev det invecklat för jag känner ju inte Drew heller så jag vet ju egentligen inte hur hon är men.. men hennes karaktärer är ofta lite flummiga och mysiga! Så tror jag att min mamma var.. varm, charmig och mysig!
