YO!
Jag har börjat min praktik nu men jag skall inte ljuga, för trots det skulle jag gärna vara i Paris istället. Ta tag i det här med shoppingen som jag (!!!) helt glömde bort när vi var där. Kanske håller jag mitt nyårslöfte nr 2 lite för bra. Ingen klädshopping fram tills Pelle och jag firar ett år. Hur gör jag? För att inte spricka, bokstavligen?Handlade ett skärp på H&M i lördags. För det är inte kläder, fast det är väl ändå kanske hur nära jag kan komma att bryta löftet, fast att ändå bryta det. Vad är ett skärp om inte kläder egentligen?
Har ni förresten någonsin sett en matte eller husse gå alldeles för långt?
Har ni någonsin klämt en finne och ur huden tränger en gulvit tätt packad korv sig sakta ut? Imagine that! men tänk dig istället att du, likt mig och Pelle, strosar runt på en gata mitt i Paris och mitt framför dig, på trotaren, sitter en kvinna med sin hund. Hunden sitter på en ditlagd vit servett och viftar glatt på svansen medan du promenerar förbi. Du hinner dock konstatera, i fasa, att kvinnan sitter och klämmer ut bajs ur sin hunds stjärt! Likt hur man klämmer en finne. Det värsta är att det inte alls kändes som om hon var det minsta generad, det var sanarare du, jag och Pelle, som blev det. Nej det var som om det inte var en engångsföreteelse. Bortskämd hund som inte ens behöver bajsa själv!
Parfume
Skryt!
Hemkommen! Men innan jag berättar om Paris vill jag endast passa på att skryta lite...
Lördagen den 30:e Januari har jag ett sminkjobb inbokat. Det är designkollektivet POSTUM som skall visa sin kollektion Stormavdelningen. Deras kollektion är en tuff blandning mellan konst och skrädderi.
Check--> www.postum.se
See you on the catwalk... on the catwalk.... on the catwalk
2009-01-14
Au Revoir.
ingen bra start på 2010
Mitt första riktiga nyårslöfte löd: Iår skall jag vara gladare och snällare. 2010 skall bli ett glatt år! Men mitt 2010 började inte direkt med glädje. Istället med sorg. Just nu hoppas jag bara på att resten av året väger upp!
Saknad.
Farfar du är saknad.
Men det är bäst för alla om jag fortsätter att ta vara på livet
och hoppas på att mitt blir lika fantastiskt och långt som ditt!
Can I have a year off?
Ledsen, otroligt ledsen. Sitter just nu och undrar om det är reparerbart eller om jag bara ska gå vidare. Jag har i alla fall en, två kanske tre. Förhoppningsvis tre. Men vad fan är det egentligen. En löjlig siffra, va? Jag vet en gång som det varit värre, men det höll i sig i en vecka, det här är min livssituation nu. Det är nog bara att börja rannsaka sig själv och försöka gå vidare. Därför skulle jag behöva ledigt ett tag. Men jag vet ju att det är absolut otänkbart! Men jag är och balanserar på bristningspunkten. Just nu känner jag hur det bubblar inom mig, jag är trött på mig själv, min oförmåga att vara med. Ska det vara så himla svårt? Måste jag ha en inbjudan till allt? Det handlar nog bara om min egna pissiga bild av mig själv, min osäkerhet och bristen på bekräftelse som jag så gärna vill ha och behöver för att hålla mig kvar. Tyvärr kämpar jag aldrig om jag inte fått bekräftelse. Fast ska man behöva kämpa för vänskap? Bör inte det vara det mest naturliga?
För att förtydliga; Det ändras visst, det var länge sedan det var som förr. Kanske är det bara jag som märker det...
