Att bryta ihop
Att börja gråta, att fullständigt tappa den jäkla fasaden man byggt upp, så bra egentligen, så väl byggd. Att tappa av riktiga själ eller att tappa för att man behöver det ibland, spelar det någon roll? Har ni någon gång bara gråtit för att det är skönt?
Jag tror man tömmer sig lite på skiten som finns därinne. Några läkande tårar. Idag var det det ensamma namnet på kuvertet jag hittade i hallen som gjorde att jag fällde några läkande tårar.
In your face!
:)
Min flicka "made the cover"
Min hjärnpjäs
Idag hade jag en fantastisk dag. Verkligen. Jag tänkte att nu ska jag hem och bekänna mina synder. Verkligen bekänna hur läskiga sthlms-make up-artisten favoriserade mig under hela visningen, om hur fel jag hade, hur kul visningen var och hur jäkla bra det gick för mig. Men så faller allt. Mitt humör och min hela verklighetsbild.
Undrar just nu hurvida det är min glädje eller min sorg som är påhittad. För inte kan man helt ärligt tycka att livet är en fest för att sedan minuten senare verkligen vilja begrava sig i tjugo år? Eller alltså sådana växlingar är väl bara imaginära? Intressant är det att tänka på iaf och kanske aningen destruktivt! Är jag glad eller ledsen, egentligen? Vilket är mitt normalstadie? Vilket av dem två är förändringen? Jag kan inte avgöra det, inte i denna sekund.
Jag kan tycka att allt tråkigt hamnar i bloggen, min virtuella hjärna. Visst kan jag ta upp att jag har köpt Kinnect till Pelle och det är askul, vi har jättekul med det och skrattar hela kvällarna. Eller att det bara är en månad kvar tills jag drar till Asien för lite mer än två månaders semester och hur jäkla kul och underbar det kommer bli. Jag säger inte att detta inte är sant för det är det. Visst är jag otroligt glad också, för allt det där. Men det är tyvärr inte det som spelar huvudrollen i min hjärnpjäs. Tyvärr är det allt negativt tänkande som spelas upp om och om igen. Jag blir tokig. Låt mig vara glad för helvete.
Men det är väl egentligen bara jag som ska låta mig själv vara glad. Jag blir så förbannad att jag är den som verkligen inte unnar mig själv att vara glad. Tänk att man har insikten men inte medlen att verkligen sluta. Sluta sura, sluta ta åt sig och sluta bry sig. Rycka lite på axlarna skulle hjälpa mig oerhört. Hade jag haft lite mer självförtroende skulle hälften av allt skit bara rinna av, men skiten hittar mina hål, mina öppningar, mina sprickor och det fullständigt fyller mig inifrån.. och nu sitter jag här och känner mig som en explosionsklar tryckkokare.
