Min hjärnpjäs

Idag hade jag en fantastisk dag. Verkligen. Jag tänkte att nu ska jag hem och bekänna mina synder. Verkligen bekänna hur läskiga sthlms-make up-artisten favoriserade mig under hela visningen, om hur fel jag hade, hur kul visningen var och hur jäkla bra det gick för mig. Men så faller allt. Mitt humör och min hela verklighetsbild.
Undrar just nu hurvida det är min glädje eller min sorg som är påhittad. För inte kan man helt ärligt tycka att livet är en fest för att sedan minuten senare verkligen vilja begrava sig i tjugo år? Eller alltså sådana växlingar är väl bara imaginära? Intressant är det att tänka på iaf och kanske aningen destruktivt! Är jag glad eller ledsen, egentligen? Vilket är mitt normalstadie? Vilket av dem två är förändringen? Jag kan inte avgöra det, inte i denna sekund.
Jag kan tycka att allt tråkigt hamnar i bloggen, min virtuella hjärna. Visst kan jag ta upp att jag har köpt Kinnect till Pelle och det är askul, vi har jättekul med det och skrattar hela kvällarna. Eller att det bara är en månad kvar tills jag drar till Asien för lite mer än två månaders semester och hur jäkla kul och underbar det kommer bli. Jag säger inte att detta inte är sant för det är det. Visst är jag otroligt glad också, för allt det där. Men det är tyvärr inte det som spelar huvudrollen i min hjärnpjäs. Tyvärr är det allt negativt tänkande som spelas upp om och om igen. Jag blir tokig. Låt mig vara glad för helvete.
Men det är väl egentligen bara jag som ska låta mig själv vara glad. Jag blir så förbannad att jag är den som verkligen inte unnar mig själv att vara glad. Tänk att man har insikten men inte medlen att verkligen sluta. Sluta sura, sluta ta åt sig och sluta bry sig. Rycka lite på axlarna skulle hjälpa mig oerhört. Hade jag haft lite mer självförtroende skulle hälften av allt skit bara rinna av, men skiten hittar mina hål, mina öppningar, mina sprickor och det fullständigt fyller mig inifrån.. och nu sitter jag här och känner mig som en explosionsklar tryckkokare.

Kommentarer
Postat av: Susanne

Natalie, jag vill att du skaffar, eller så hjälper jag dig hitta, en mentor/coach som du kan bolla med när det gäller jobb och ja även privata utmaningar.



Det är det första du ska göra, du vet säkert någon som du ser upp till, känner förtroende för, någon som har det du vill ha. Ta kontakt, fråga och beskriv vad du behöver, hjälp i din utveckling är vad det innebär. Du kanske känner någon inom branschen, som är opartisk, någon från din utbildningsperiod, eller från skolan eller från något annat av dina gamla jobb. Det som är bra med en mentor tror jag du förstår själv. Jag har en mentor. Det gör att jag kan förbereda mig inför svåra beslut, göra val som är knepiga lite enklare, känna mig starkare i mig själv när jag går ut och talar om hur jag vill ha det etc etc.



Det andra som du MÅSTE göra är att ta reda på vad du har för drivkrafter, goda och dåliga, båda är lika viktiga. Om du VET vad det är som gör att du blir så ledsen, rädd eller arg, så kommer du kunna hantera det du känner mycket bättre. Likaså de saker som gör att du blir glad, trygg, nöjd, får dig att må bra. När du vet det, då kan du utöka det som får dig du mår bra mera, länge, och på det sättet kommer du känna större nöjdhet på alla plan.



Om du inte kan komma på något så ge inte upp. Då ringer du mig så får du och JAG sätta oss tillsammans och gå igenom det här, för nu MÅSTE det bli en ändring. Du ska INTE, behöva gå och ha såna tankar och känslor som du har. NU TAR VI TAG I DET HÄR TJEJEN!



Älskar dig över allt annat

2010-12-11 @ 11:16:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0