Trött på att vara sjuk, ärlighet
Jag är sjuk och man kan tro att jag är den mest bittra människan i hela värden men faktum är att det är jag inte. Jag inser bara inte vad jag har. Tänk om någon bara kunde påminna mig varje dag när jag vaknar, typ som i 50 first dates! Jag vill gärna veta allt om mig själv varje morgon så att jag slipper tvivla och oroa mig, framför allt bli påmind om saker jag tydligen tar förgivet. Vill ingen KSM-are göra en snygg film om mig och mitt liv i psykiskhälsa-syfte till mig? Det skulle göra mig glad och säkert förbättra min vardag betydligt. Framför allt ge mig mitt glada humör tillbaka!
Jag vill själv inse hur jäkla bra jag har det! Hur bra jag bor, att mitt jobb inte alltid är piss utan otroligt bra för min kreativa sida som en gång fanns, hur fantastisk och underbar sambo jag har som jag knappt förtjänar, hur mycket jag älskar honom och katten som ligger och halvspyr smått i mitt knä... eller hickar han kanske?
Problemet med mig är bara att jag aldrig blir nöjd. Ibland undrar jag om jag verkligen växt ifrån tiden då jag ville bli sångerska eller prinsessa? Undrar om jag tror att jag kommer jobba på Veckorevyn eller bli Robyns privata make up artist om några år och i så fall skulle jag vara nöjd då? Varför kan jag inte vara glad och nöjd med vad jag gör, måste man ha ett tufft och creddit jobb för att vara någon? Måste jag vara den som alla önskar på jobbet för att inte känna mig sämst i världen?
Alla talar om krav, att man inte ska ha för höga krav på sig själv men jag har inte krav utan bara en vilja. Jag ser det inte som krav, jag verkar tro att jag kan bli framgångsrik utan att behöva röra ett finger. Som om allt skulle komma till mig över en natt! När man har krav jobbar man ofta häcken av sig, jag jag gör inget, snarare ligger jag i soffan och käkar godis fast jag har godisförbud, pillar mig lite i naveln och orkar absolut inte leka med katten. Jag orkar inte ens byta kanal för att dosan ligger längre bort än jag når, därför orkar jag inte heller med disken som väntar på mig i köket. Den blir inte gjord ikväll, ärlighet.
Vill man något jobbar man mot målet men jag vet absolut inte vad jag vill utan muttrar bara åt mitt liv som det är. Jag vet absolut inte vilket höjdarjobb jag vill ha men det ska tydligen vara just ett höjdarjobb, det har mitt inre bestämt. Jag vill bli något mer och jag nöjer mig tydligen inte. Jag hittar hela tiden nya saker att vara missnöjd över. Likadant.. jag äger så mycket men jag vill bra ha nytt och mer, bättre och finare. Jag tror att det är ett bekräftelsebehov. Det är aldrig någon som säger något. Jag är själv sådan och min omgivning likadan men inombords så skriker jag ibland. Tror bara att jag behöver lite credd och ett tillfälle att glänsa.
Tack gud att jag ska till Asien och resa, jag hoppas på lite perspektiv på tillvaron men tills dess vill jag gärna ha en film i brevlådan!
Ibland.
Jag förstår folk som är så elaka. Om man är elak, ouppmärksam och ignorant mot sin omgivning slipper man den. Ibland orkar man inte kämpa för att vårda relationer. Just då känns det skönast att bara bli skonad, att bli lämnad själv. Såklart säger mitt sunda jag att det inte är normalt beteende. Även att ensam inte är bäst, men inne i trumvirveln bryr man sig inte. Tråkigt nog inser man inte värdet av att vara fler. Ibland minns man men ibland kommer det som en smäll som fullständigt lamslår. Och man inser vikten av att vara fler.
Ni förstår inte, ni saknade en liten bit, ett litet hål saknades. Det lilla hålet känns inte längre, det har sakta fyllts. För mig saknas den resterande biten, mitt hål är jävligt stort. Ett sådant stort hål går inte att fylla.
Relationer är krångliga. Det handlar om olika syn, vem som skall göra vad, vem som är den som skall jobba. Jag vet exakt vad du tycker. I min dröm var du så där hård som bara du kan vara. Det högg! Trots att det var en dröm vet jag att det finns en liten sanning.
jag har en sminkblogg typ..
Ångest
Ahhh jag har sån ångest! Jag har inte vad som krävs. Usch det som är trist är att man kan vara bra men ändå inte ha det. Det lilla extra som krävs. Usch jag betvivlar verkligen min förmåga just nu. Jag har haft svårt för att dom inte litar på min förmåga och inte låter mig göra, jag känner mig inte fri. Men nu är det jag som inte litar på min förmåga, det känns inte som om jag betvivlar, det känns som en insikt! En jävligt hård insikt. Ah denna ångest. Jag kommer aldrig bli tillräcklig i denna jäkla bransch. Eller i vilken jäkla bransch. Känns som om jag måste öva, öva, öva, men jag är trött på att öva. Jag borde kunna detta nu.
Visst man ska utvecklas hela tiden, man är aldrig färdig men jag skulle vilja känna att jag kan. Jag kan jag kan jag kan! Sen villl jag utvecklas och bli bra, bättre och bäst. Eller många är bäst inte en person men jag skulle vilja känna att jag har vad som krävs för att detta skall bli det absolut bästa resultatet det kan bli.
Usch jag mår inte bra nu! Jäkla ångest och mindervärdeskomplex. Jag vill bara fly eller bli sex år igen.
