Blondie
Jag behövde en förvandling.. så här är den!
Jag är blond, blondare än jag någonsin vart:
Varför blir man trött på livet?
Känner mig som världens bästa bittertant! Just nu är jag trött, uttråkad och oengagerad mest hela tiden. Jag hatar det! Jag vill vara glad, pigg och nyfiken men det känns väldigt långt bort.
Att mitt psyke stundtals är så urspårat att jag fullständigt ligger och panikgråter till Greys Anatomy fast jag sett avsnitten minst tre gånger innan. Slutsats: det är skönt att gråta och att bara släppa fram. Jag går hela dagar, veckor, månader utan att säga eller visa vad jag känner därför är det skönt att bara släppa taget, dra ur pluggen. Tyvärr mår jag sällan bättre av det, eller jag gör säkert det i längden men just nu känner jag fortfarande den salta tårsmaken om jag slickar mig runt munnen och snorsmaken i halsen är inte god. Jag tröstäter för att få bort den, choklafmuffins. Men den går inte bort, konstigt och äckligt. Fortsätter mitt gråtande till Vänner som jag säkert sett hundra gånger.
Ibland känns det som om jag inte vet hur man har kul längre, jag vet bara hur jag tycker synd om mig själv. Jag känner mig malplacerad och har svårt att slappna av. Bjuda till, vad är det, varför ska man göra det och vem gör det? Det har aldrig varit mitt problem, det har alltid kommit naturligt för mig, att ha kul och att bjuda på mig själv. Jag tänker varje dag på när det blev såhär och om jag ska vara ärlig, om det verkligen är såhär, inbillning är lätt och en bra undanflykt. Avundsjuka är något som tär, förstör och utesluter. Varför är alla så hårda och så jävla rädda om sina revir? När man var ung fanns det en annan nyfikenhet inför nya människor. Nu känns det mer som att ett nytt ansikte är en ny fiende, någon som kan förstöra och röra om. Eller i alla fall fram till denne bevisat motsatsen, så jäkla komplicerat. Man ska gärna tillföra något nytt och de ska gärna se en anledning till att man får vara med. Förr snackade man med olika männsikor hela tiden men nu är man i sitt gäng, man behöver ingen ny. Men om man verkligen är i behov av nytt då?
Det värsta är att man inte vet hur man uppfattas. Av att läsa detta så kan jag inte uppfattas så kul just nu men det går väl över, jag är bara så himla trött på att inte synas, behöva skrika, vara otroooligt trevlig för att höras, aldrig få credd, vara glad fast jag inte känner mig glad....
Det finns personer som pratar om sig själva och det finns personer som inte gör det. Jag gör inte det, inte om det viktiga eller det jobbiga.
