En Moggis Memoarer!

Blöö betyder precis vad det låter som.. ibland känner man bara sig så jäkla blöö. Idag är en sådan dag och det värsta är att den kommer följas av en till blöödag. Och helgen blir en riktig blööhelg. Säkert kul för sitt syfte men jag, jag vill bara hem till Nypan. Träffa alla vänner som jag så sällan umgås med. Idag har jag stått på mig, känt hur jag är nöjd uti fingerspetsarna. Men så kommer man hem sjunker ned i soffan, annars så skön men så kommer det krypande. Jäkla tristess! Jag är fasen ung! Jag fyller 25 i sommar men fasen alltså, 35 känns mer instämmande. Här sitter man med ett 30% jobb som tar knäcken av en. Emotionellt och fysiskt, hur är det möjligt?Hur fasen skulle det gå om jag hade ett heltidsjobb? Just nu jobbar jag och kollar på tv samt fördriver för många timmar framför datorn, vad är det för liv? Jag vill vara den unga dam jag är, dessutom är jag ingen lill-gammal jävel som vill vara en tant i denna ålder, jag har varken pottfrilla eller loafers.. OCH jag äger inte ens några jävla manchesterbyxor! Våren och sommaren kommer med stormsteg och jag ser fram emot alla kläder jag ska ha och alla utekvällar i parken och på uteserveringarna fast det är väl bara att glömma. Jag kommer väl jobba varje helg. Visst kan jag springa till mina vänner när jag slutat men morgondagen då? Den kryper sig på och gör sig påmind tidigt på sentimmarna. Det är inte ansvarigt att dricka när man jobbar dagen efter! Värk i fötterna av att stå på stengolvet, mitt trevliga flin börjar göra ont, ryggen som bär upp hela mig är oftast i en skön ställning i slutet av dagen, jag har blivit nedtryckt och utskälld, ja hela jag är pajj i slutet av dagen. Hur kul är det då att dra vidare, var finns orken och hur snabbt kan man ställa om? Mina kläder är svarta och alltid svarta. Det finns värre men till sommar är det inte så vidare uppryckande. Förra sommaren fick jag lov att inse att hela sommaren jag längtat efter var slut innan jag hann med att göra alla saker jag ville. Jag vill inte att denna sommar blir som förra, att jag inte kunde hänga med på något. Jag vill inte att mitt liv ska vara såhär, inte vid 25 års ålder. Jag har aldrig tid med något, jag kan aldrig planera. Jag behövde gå till frisören, badly, men i all frustration klippte jag av skiten. Jag kan ju aldrig planera! Jag vet aldrig hur jag jobbar och att vänta på en tid som passar skulle nog dröja så det fick bli ett helt handfat fullt med hår. Nu är jag trött men det kanske märks. Känner mig som en bristande bäbis med för mycket smink. Jag har ringt Pelle som inte svarar, skällt ut honom via SMS. Moget? (Bäbis sa jag va?) Jag är så jäkla trött på mitt ansikte, så himla intetsägande. Jag ville ta Pelles rakapparat och bara gå lös men hejdade mig. Jag är så trött på allt alldagligt. Hör och häpna, jag är ett emo-kid. Ge mig ett jobb med bra betalt och många timmar så ska jag bli mitt vanliga superglada äckliga jag som jag bara älskar att vara. Men jag vet inte om jag kommer ihåg henne. Hur manövrerar jag henne? Tror snart jag behöver en manual.